FREDAG EFTERMIDDAG

-Jag vill ha den! (barn i affären som går förbi godishyllan)

-Nej, inte idag.  (mamma glatt)

-Jag vill, jag vill, vill ha! (styrkan ökar succesivt)

-Nej, min lilla älskling, men titta, ska vi gå och ställa oss i kön? (mamma försöker låta snäll, inför resten av shopparna och samtidigt avleda ungen från godistankar.)

-Jag vill!!! Buuhhh, dumma! (barnet tar godis i alla fall och sätter sig ner när mamman tar tag i handen)

-Inte idag sade jag!  Sluta bråka nu! (Stressad mamma med allas blickar på sig, tar tag i barnets arm och försöker få upp ungen på fötter)

-JO!!! BUUUUHHUUUU!!!! (Ungen vrålar för full halls, försöker komma ur mammans grepp)

- NEJ! Lägg av nu och skrik, SKRIK INTE!!! (Mamman släpar med barnet till kassan och ungen skriker och sparkar och försöker dra mamman i håret)

Då, då ger mamman upp, packar ett choklad i korgen och säger bestämt att det bara är denna gången. Högt betonar hon att det egentligen är lördagsgodis som gäller, som för att resten av människorna i affären skall förstå att detta inte är en slarvig familj som äter godis i tid och otid. Nej, det är en ordentlig familj, som bara äter lördagsgodis, men just idag gör de ett litet undantag.

Pyttsan,tänker jag. Om hon ger efter nu, så kommer ungen att skrika varje gång de går in i en affär. Usch vad jobbigt med skrikande barn. Mina barn gör aldrig så, men så har jag ju också uppfostrat dem väl. Inte genom att dra i dem och skrika, utan vi har en ömsesidig respekt. Det måste verkligen vara pinsamt för mamman att ha ett barn som beter sig så. Nåja, om hon inte lyckats lära ungen hur man beter sig i en affär så kan man inte vänta sig annat. Som hon skrek till sitt barn. Fy, vad jobbigt det var att handla idag, behöva höra på det där ouppfostrade barnet. Att man inte ens kan få gå och handla ostört. Det borde vara förbjudet att handla med så störande ungar. Alla vi andra blir ju jätte störda och jag har säkert glömt hälften av vad jag skulle köpa. Man blir ju helt slut av att höra sådana ungar och deras föräldrar. Sådana föräldrar, sådana barn... det vet ju alla.

LÖRDAG EFTERMIDDAG

Jag går och handlar med mina små söta barn. De håller varandra som vanligt i handen och frågar om de får packa ner äpplen och så en melon. Visst får de det. Så vill de ha lite kex, det går jätte bra. Allt går fint, ända tills det inte alls går fint längre. En vägrar hålla de andra i handen, jag kan inte tillåta det. Jag känner att det är jätte viktigt att vi följer de rutiner vi har och medans jag tappert försöker förklara för en tvååring varför man måste hålla storebror i handen har storasyster hittat ett ritblock. Hon vill verkligen ha det.

-Nej, inte idag. (jag glatt)

-Jo, jag vill ha det, snälla! (bedjande dotter)

-Om hon skall få ett vill jag också ha ett. (storebror hittar snabbt ett annat ritblock)

Samtidigt har minstingen greppat ett choklad som han vill ha.

Jag känner hur svetten börjar rinna. Lugnt försöker jag få de båda med ritblock att lägga tillbaka och sedan få minstingen att lägga tillbaka chokladet och ger mig tillsist in i diskussionen om att de skall hålla varandra i handen. Ingen lyssnar. Nya saker plockas fram i ett rasande tempo.

-Vill ha, vill ha, vill ha. (barnen vill ha allt)

-Nej, nej, NEJ! (stressad mamma som inte vill köpa något)

Till sist händer det som inte får hända. Godishyllan skall passeras och de två stora kommer på att det är lördag och de vill ha lördagsgodis. Visst, kan de få det. För en stund känns det som om friden återfinner sig i min kropp och jag ger barnen vars sin påse och skopa, för jag är ju världens snällaste mamma, som gärna vill kompensera för allt som jag sagt nej till. Minstingen börjar ösa, och ösa och ösa, jag ingriper, han vill inte alls ha någon hjälp och börjar slänga godis på golvet samtidigt som han vrålar. Jag tar godispåsen och försöker förklara att han har jätte mycket godis och att det räcker. Det hjälper inte alls. Jag gör tappra försök, men han vrålar för full hals.

-Nu är du TYST! Hör jag mig "säga", ganska högt dessutom. Som om jag var helt oberörd av gallskriket hojtar jag till de andra barnen att komma och de kommer snällt. Då inser jag att deras påsarna är fulla. Proppfulla. Jag svettas, hur mycket pengar har jag i plånboken. Vad kan detta kosta? Att lägga tillbaka känns uteslutet, minstingen vrålar fortfarande och jag måste snabbt betala hans godis så att han kan få tillbaka påsen. Snabbt knuffar jag undan korgen med foten, de varorna får vänta.

-Det blir 234kr (Sur kassörska, definitivt utan barn)

-Va?!? Hörde jag verkligen rätt. Sade hon 234kr. För tre godispåsar? Visst är de proppfulla, men i alla fall.

-234, kassörskan tittar inte ens på mig när hon säger det, men det gör resten av butiken. Alla står helt tysta och tittar på mig. Jag vet vad de tänker. Att jag har skrikande ouppfostrade barn. Att jag köper enorma mängder godis till dem för att de inte skall skrika, men det gör de i alla fall. De tycker att jag är en dålig mamma, som borde köpa lite frukt till barnen i stället, så att det inte blir så hispiga av allt socker. Jag sväljer och känner mig som en urvriden svett-trasa. Jag betalar snabbt, 16kr tillbaka, puh! Tänk om jag inte haft pengar så det räckte, det hade ju varit toppen. Det blir tyst när minstingen får sitt godis och de stora barnens ögon tindrar. De trodde nog aldrig att det skulle gå att få mamma att köpa allt.

Högt säger jag.

-Hoppas nu att allt godis räcker till kalaset.